Fädernas kyrka i Sveriges land!

 

Featured image

Arvet vi ärvde från fornstora dar
vill vi ha kvar det för alltid?
Över vår bygd har hon samlat oss för
att dela vårt liv under kyrkans tak
Klockorna ringa för alla!

(utplockade psalmen Fädernas kyrka som stod i den gamla psalmboken numrerad 169.)
Ny text. Ingegerd Granat

Featured image

Featured image
Kyrkans historia speglar sig

Som en av de många som haft glädjen av att ha sitt arv, sitt ursprung och levt sitt liv i det ”rätta” Angered har naturligtvis Angereds kyrka en särskild betydelse för mig. Inte minst för att det är min dopkyrka. Fast det lär ha varit en förskräcklig händelse enligt en äldre släkting. Jag lär enligt henne ”gett ljud av mina lungors fulla kraft” under de grå molnen i kyrktaket. Molnen är för övrigt målade i kyrkans undertak år 1793 av målaren Mathias Hesselberg under namnet ”blåmålad skyad himling”. Tala om passande inramning till min släkting och tillika fadders berättelse. Nåja, det hade väl sin förklaring, mamma var hemma och lagade mat till det kommande kalaset med släkten och då hade det bestämts att det räckte med pappa och mina två faddrar Svea och Ingrid. Jag känner mig trots allt, mer än femtio år senare, glad för att jag är döpt i den gamla dopfunten som tillkom någon gång på 1200-talet. Dopfatet lär eventuellt ha kommit till kyrkan vid Karl XI:s besök på Lärjeholms gård år 1692 då han kallade till sig prästen Peter Magni Kellander i Stora Lundby, som faktiskt var vän med kungen och kallades ”kungaprästen”. Predikstolen lär också ha tillkommit vid detta tillfälle. Detta berättar ”prästen Skarstedts herdaminne” om.

I ”En bok om Angered” kan man läsa att det i ett kungligt brev, daterat 12/8, 1692, sker en återinförlivning av Angered och Bergum i Stora Lundby pastorat.

Berodde detta på den kungliga vänskapen? I alla fall kallas Peter Magni Kellander till Lärjeholms Gård när kungen är på besök. Och det kan tänkas att predikstol, dopfat kommit till Angered Kyrka som resultat av detta besök.

Featured image

När jag var fjorton år konfirmerades jag i Angereds kyrka. Konfirmationsprästen hette Samuel Svensson och det var samma präst som döpte mig. Nu var han församlingens kyrkoherde. Vid den tiden skedde konfirmationen både på lördag och söndag. På lördagen var det förhör. Jag fick som särskild prövning uppgiften att läsa Martin Luthers förklaring till tredje artikeln i ”Fader Vår” vid konfirmationsförhöret, utantill. Denna stod att läsa i Luthers ”Lilla Katekes”. Det var en utmaning för en fjortonåring!

Förklaringen lyder:

Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro; såsom han kallar, församlar, upplyser, helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro; i vilken kristenhet han dagligen och rikligen förlåter mig och alla trogna alla synder och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda samt giva mig och alla trogna i Kristus ett evigt liv.
Det är visserligen sant.

Detta handlade om den Helige Ande eller ”Hjälparen” som vi fick lära oss då. Psalmen ”Gud i mina unga dagar” sjöngs också på lördagen och jag fäste mig särskilt vid sista versen. Samuel Svensson var en god sångare och jag kommer ihåg hur det lät när han ledde sången.

Som den unga björk i skogen Växer frisk i sommarregn,
Låt mig växa, ren och trogen, I ditt hulda fadershägn.
Och när stormar skaka mig, Låt mig fäste ha i dig
Och mig hålla vid det ena: Att dig älska frukta tjäna”

Featured image

Jag som konfirmand

På söndag skulle konfirmationsgruppen delta i ”högmässa” med nattvard för första gången. På den tiden var konfirmationen dörren till nattvarden. För första gången fick jag då från silverpatén mottaga oblaten, tagen ur oblatasken, också denna av silver från 1790-talet. Nattvardskalken är också från den tiden. Silverkannan för vinet kommer dock från 1892.

Featured image

Charlotta Nylund med kalken

 

Även denna högtid slutade dramatiskt. De gäster som kommit vid detta tillfälle samlades hemma på Granvägen för festligheter. Mammas syskon var där och hennes lillebror Sigvards barn var små. Anna i Hagen, som var en annan släkting var också med. Av henne fick jag en fyrkantig silverbrosch där linnéor lyste upp mot en mörk bakgrund.

Featured image

Jag kommer inte ihåg vilken av händelserna som inträffade först men Anna i Hagen, fick ett telefonsamtal från sin son Stig att hans dotter dött i hjärninflammation precis då. Min kusin, Sigvards yngsta dotter, Margareta fick krupp och hade svårt med andningen. Ambulans fick tillkallas.
En sordin hade lagt sig på min konfirmationssöndag. De flesta gästerna försvann men Anna i Hagen var kvar. Kvar var också Georg och Anna-Stina och Ingrid och Kalle, mammas storebror och lillasyster.
Anna berättar om allt hon varit med om, mest om sjukdomar som grasserat i hennes liv…
Värst var när hon berättade hur hon en gång på Sahlgrenska Sjukhuset dödförklarades och blev nerkörd i likrummet med ett heltäckande lakan över sig själv. Det slutade med att hon fick gett sig till känna med att dra i lakanet och sticka upp huvudet. Hon skrämde visst den stackaren som upptäckte henne och det var den historiens poäng. Min konfirmation blev minnesvärd ur många aspekter.

Featured image

Kvinnoaltare

 

Det gamla kvinnoaltaret från 1699, en målning på klaffen av ett slagbord, är ett annorlunda antependium. Det minner om gångna tiders kyrktagning efter barnafödande men står också för att införlivande av andra grupper är en vacker tanke. Idag hänger det ovanför dörren i koret. På vänstersidan, kvinnosidan, men det vill idag mana alla till ett större engagemang. En mer framskjuten plats i vår gamla kyrka.

Det påminner också om det stora världsvida internationella arbete som under åren blivit väldigt stort. ”Lutherhjälpen” har genom åren haft en framskjuten position med stora insamlingar i Angereds Kyrkas namn.

Featured image
Att dela med sig är stort i Angereds Församling.

Ståthållaren Per Lillie på Älvsborgs Slott ligger tillsammans med sin familj begravda vid kyrkans södervägg. Älvsborgs Slott låg vid Klippan i Göteborgs hamn. Per Lillie dog 1659.

Featured image
Lillies grav

Featured image

Brudstolen med solen har sin plats i Angereds Kyrka.
Pehr Dubb”-stolen.

Den lilla klockan i klockstapeln bär årtalet 1544 och den stora kommer från 1718. Åldern på klockstapeln är okänd.

Den 8:e December 1984 ringde dessa klockor på mitt bröllop. Dimman ligger tät och det är sent på eftermiddagen när vi gick ut genom vänners fackelljus.
En tredje gång är prästen Samuel Svensson officiant i mina kyrkliga högtider. Dagen efter skiner solen och det är över 20 grader varmt. Samuel Svensson ligger begravd vid Hudene kyrka i Västergötland.

Featured image

Angereds Kyrka äger två brudkronor. En kommer från 1700-talet. Den andra blev skänkt i mitten av 1900-talet.
Vid mitt bröllop bar jag hatt.
Ganska snart efter vårt bröllop1984 blev jag tillfrågad av Curt Gustafsson om inte jag ville gå med i kyrkokören. Det ville jag under förutsättning att Lasse också kunde vara med. Curt blev jätteglad och fick ett lyckligt skimmer i ögonen. ”En bas”, vilket tillskott. Vi är fortfarande med i kören och övar varje torsdagskväll. Tänk vad mycket musik vi har tillägnat oss som vi aldrig annars skulle fått del av.

Featured image
Julkören under ledning av Fredrik Söderberg

En tradition i musik som kommit för att stanna i Angereds kyrka är Fredrik Söderbergs projektkörer. Julkören är en. Den som vill kan ansluta sig till både kyrkokör och projektkörer. Många fina soloprestationer ges också vid dessa tillfällen. Det är fint med nutida körmusik under ”blåmålad skyad himling” från förr.

Featured image

Skärtorsdagskväll.
Kyrkans magnifika altaruppställning väntar på Långfredagens katastrof.

I Februari 1990 föddes min yngsta dotter för tidigt med mycket svåra hjärtfel. Långfredagen samma år fick vi beskedet att det bara var att vänta. Slutet var nära och kunde ske när som helst. På Påskafton hade läget stabiliserats och en allvarlig väntan fortsatte. Påskdagen blev vi mötta med en stor men försiktig glädje att den akuta krisen var över. Ibland står vi människor ganska ensamma i ofattbara och ohanterliga livssituationer. Jag har under åren fått höra min yngsta dotter spela trumpet i Angereds kyrka vid många tillfällen men det känns väldigt speciellt just i påsktid.

Featured image

En av de vackra ljuskronorna lyser upp i den tid vi lever i. Kastar sina vackra skuggor. Hur skall framtiden bli i vårt område? Skall det riktiga och ursprungliga Angered och Gunnilse tillsammans orka med att benämnas den välmående och friska befolkningen i Nordöstra Göteborg? Problemen finns i Angered, säger statistiken. Både integrations-, hälso-, sjukdoms och sociala problem. Oavsett ett felaktigt namnbeslut en gång så ligger Angered i det man i dag kallar Gunnilse. Där stod en gång Angereds Stenar som i dag av kommunen och Stadsmuseet placerats i Gårdsten. De måste tillbaka till Angered, det rätta Angered.

Featured image
Vanvårdade återgångsgravar

Med den kultur och historiska storhetstid som finns runt Angereds Kyrka är det konstigt att man inte vårdar gamla minnesmärken bättre. Kanske finns det en mycket minnesvärd historia som väntar bland dessa nedgrävda och förskingrade gravstenar och järnkors. Vem bär ansvaret för att det får se ut så här?
Ett råd är att titta in på kyrkogården vid Skallsjö kyrka där man vördat tidigare släkten på ett helt annat sätt. Där finns också ett ljusrum högt i kyrkotornet som är värt ett besök.

Featured image
Det blommar vackert på Angereds kyrkogård

Ragnar Jändel har så väl beskrivet i dikten ”Jag längtar hem” hur man kan uppleva en kyrkogård. Den är hämtad ur ”Malört” från 1933.

Jag längtar hem

Jag längtar hem– hem till en kyrkogård
som jag har kär. Det blommar, blommar där.
Den ligger över havet, högt och fritt,
sällsamma sånger sjunger vinden där.
När jag i dödens famntag låg en stund,
så mycket kärt blev då begravet där.
Nu sjunger havet alltid nedanför
om allt som dog och ändå aldrig dör.
Trots allt det sjunger, blommar vackert där.

Där blommar hagtorn, klänger rosenträd
och kaprifolens krona glimmar ljus,
där doftar malört, mynta, hjärtansfröjd
i tysta, sagobleka aftnars sus.
Min själ går sökande, förtvivlad, kär
omkring i skumma, tunga nätter där.
Jag skymtar händer, som jag ej får fatt,
där jag går rolös, viskande i natt–
men vad det blommar, blommar vackert här!

Jag längtar hem – ja, till en kyrkogård.
Det är så mycken sorg som sover här,
så mycket liv som ännu spirar här.
Följ mig, min vän, på lätta fötter du!
Här är min värld, mitt hem, o följ mig nu!
Här är min värld, som alltid jag har kär.
Här är min sorg – högt över havet – här.
Gå tyst, gå tyst… det blommar, blommar här…

Sommar, sol och sand!

P1060251

Konstnären Elson Grad såg skönheten i Gunnilses sandgropar men för mig handlade det om så mycket mer. Jag var inte gammal när jag och min bror fick följa med pappa till Grus- och Makadamprodukters sandhåla i Gunnilse. Fem år gammal kunde jag inte säga ”R” när förmannen Berntsson lät mig svara i telefonen. ”Gus å makadam” blev det och det fick jag höra av storebror långt efter. Till slut lärde jag mig att säga ”R”.

P1060223

Pappas bror Werner i sin kur

 

Pappas bror Werner arbetade också i sandhålan. Han satt i en liten kur högt uppe på en sandplatå och drog en skopa via en vinsch långt nerifrån för att dra upp sand som tippades i ett grovt galler där de stora stenarna fastnade. Det blev omväxlingen i farbror Werners arbete, att med spett bända bort de stora stenarna för att ge plats åt nya som skopades dit. I den lilla kuren satt Werner på en träbänk där han hade överblick över ett transportband som fraktade sanden upp i ett stort silo för vidare sortering. Längs bandet gick en lejdare med ett vingligt räcke där man kunde gå upp i silot om det behövdes. Jag vågade mig aldrig upp men storebror följde så gärna med Werner när det gavs tillfälle. Det var särskilt roligt när jag fick sköta de två spakarna som styrde skopan som hämtade sand nere i gropen. Den ena spaken släppte ner skopan, den andra drog upp. Det kändes som om jag ”arbetade”. Werner var alltid snäll och glad och hade hundar, både jakthundar och sällskapshundar.

P1060226

Wackenstedt, pappa och jag

 

Pappa hade lite olika uppgifter. Han körde grävmaskin, lastbil och jobbade med att svetsa i smedjan. Jämte smedjan låg ytterligare ett silo där blekingen Oskar Wackenstedt satt och drog en skopa med sand. Det fanns mycket spännande i smedjan. Gasflaskor, gnistpistoler, svetsaggregat och allehanda andra verktyg. När pappa svetsade skulle både han och jag ha en skärm med mörkt glas framför ögonen. Han var noga med att jag inte fick titta på svetslågan.
Detta är minnen från mitten av1960-talet.
Skyddsombud, arbetssäkerhet var mycket vaga begrepp då.
Som tioåring fick jag pröva på mycket som var både farligt och otillåtet.
Att springa mot rasbranterna var väldigt roligt men förstås riskfyllt i och med att det kunde sätta igång ett lavinartat ras, men just det var jag helt obekymrad om. Jag fick också köra bil här när arbetet var slut för dagen.
Pappas grågrönfula folkvagnsbubbla for fram och tillbaka mellan två stora planer. Ibland kunde jag köra in under silona och upp på lastbilsvågen, backa och bromsa. I början fick jag bara använda ettans och tvåans växel. Jag hade hjärtans roligt och mitt senare tagna körkort är det som betytt allra mest för min självkänsla. Frihet och oberoende!

På den tiden gick också tågena mellan Sjövik och Göteborg.
Gunnilse hade både semafor, stins, post, magasin och station.
På Granvägen hade vi en obevakad järnvägsövergång som la en farans skugga över oss barn och vuxna som bodde nära.

P1060237

Järnvägen är cykelbana i dag

 

Det har berättats för mig att jag en gång när jag var tre år hade haft barnvakt. Mamma hade åkt med tåget in till Göteborg. Strax före tre hade jag gett mig iväg från barnvakten och Albin Borggren hade lyft mig av järnvägen precis innan tretåget kom. Jag hade gått mellan spåren och svarat att ”ja ska möta mi mamma hon e i stan” när räddaren frågade vad jag gjorde mitt på järnvägen.

Risker med vägar och järnvägar är stora och det är med stor sorg jag noterar hur man bygger in risker i den nya väg 190 som skall byggas 2015 genom Gunnilse. Man kan inte dela ett samhälle med en stor fyrfilig väg utan säkra över- eller undergångar. Barn har i alla tider sökt sig till varandra i Gunnilse och det kommer de att fortsätta att göra antingen de bor på den ena eller andra sidan av vägen. Tänk om, gör rätt!

Pionjäranda då och nu

Samma pionjäranda då som nu.

I Angereds Missionsförsamlings 50-årsskrift som speglar åren 1912 -1962, kan man läsa i inledningen, skriven av pastor Evert Forsman

Bild

1 Kor. 3:9
Det har behagat Gud att anförtro sitt verk på jorden åt människor…

Och människor har det funnits som tagit denna uppgift på fullaste allvar i Gunnilse både i slutet på1800-talet och långt fram in på 2000-talet.

De första som öppnade sitt hem för andlig verksamhet i folkväckelsens anda var Karl och Mina Jönsson i hemmet på Björkhögen. Vanligtvis samlades man på söndagseftermiddagarna men det kunde även förekomma möten på de vanliga veckodagarna. En till två gånger per månad inbjöds någon missionspredikant till att sprida uppbyggelse i kristlig anda.

När så den verkliga föreningen, Angereds Missionsförsamling, bildades den 20:e juni 1912 ingick följande pionjärer i dess styrelse: Anders Johansson, Karl Jönsson, Johannes Larsson, Aron Kjellberg, Erik Johansson och Oskar Johansson.

Bild

Karl Jönsson och Anders Johansson

Man kan ana en stor idealitet hos den första styrelsen. En stark vilja till något större och högre. I spåren av detta var offerviljan stor till det kommande missionshuset i Angered. Detta invigdes den 28:e augusti 1916.

Bild
Missionskyrkan 1966

Verksamheten växte år från år och i mitten av 1960-talet fanns både den förkunnande verksamheten, sångarföreningen, scoutverksamheten i ett högst levande utvecklingsskede.

Bild
Sång- och musikföreningen på estraden

Som barn blev jag ofta medtvingad till missionshuset i Gunnilse. Jag hade svårt för att sitta still så jag minns dessa tillfällen som väldigt långsamma och tråkiga. Enligt berättelserna om min barndom hade jag en gång skämt ut mamma och pappa på Sten-Åke Cederhöks kabaré på Liseberg med att högt fråga om ”vi var på missionshuset nu”. Enligt samma historia hade Sten-Åke gjort en grej av det hela. Jag fick också gå i söndagsskola och tyckte mycket om min söndagsskolelärare Gudrun Brynesson. Hon såg alla och var en högst levande och entusiastisk ledare. Då gick tiden betydligt fortare.

En gång i min barndom hade församlingen anordnat en serie tältmöten på ängen vid dagens ICA-affär. Jag var då fem år och skulle, om jag uppförde mig, få följa med storebror på ett söndagsskolemöte där vi var lovade både ballong och upplevelsen av en neger som berättade om sitt liv i Afrika.
Vi hade också fått med oss en peng att lägga i den gröna lådan med en knäböjande neger som passerade i bänkraderna i tältet. Naturligtvis sjöngs sången: …gul och vit och röd och svart, gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord…

Bild
Sparbössan

Det stora och bestående minnet för mig är Missionsförbundets scoutverksamhet. Jag blev medlem i patrullen Svalan. Man var omkring fem stycken scouter i varje patrull. Pojkpatrullerna hade namn från djur, Björnen, Vargen osv. Flickpatrullerna symboliserades med fåglar. Vi hade möte varje onsdagskväll. Ibland var det patrullmöte, ibland kretsmöte, ibland åkte vi till den då nybyggda scoutstugan i Vättlefjäll. Varje scout utbildades i knopar, flaggregler, naturvård, knivhantering, djur- och spårkunskap och första förband. Alla hade en liten bok där det skulle kryssas i av respektive patrulledare när man klarat att behärska ett område.

Bild
Scoutpatrull

Allra roligast var den gången i månaden vi skulle till scoutstugan. Då kom Nisse Angervall med en fullastad minibuss med roliga scouter som hämtats runt Gunnilse. Backe upp och backe ner med fart och kläm mot mörkerspårningar med ficklampa och reflexer på träden. Korvgrillning vid den öppna spisen med egentäljda pinnar och självklart svarta korvar.
Min tid med SMU-scouterna var en väldigt rolig tid och jag tänker varma tankar om alla dem som gjorde den så rolig och innehållsrik.

År 2003-02-16 gick följande brev ut till alla medlemmar i Angereds Missionsförsamling:

Bäste församlingsmedlem i
Angereds Missionsförsamling

Vi vill härmed meddela att ovan nämnda medlemskap i
Angereds Missionsförsamling nu har upphört till följd av att
församlingen från och med idag är upplöst och avslutad.

Det senaste årets verksamhetsberättelse biläggs, Guds välsignelse önskas och en magnifik tidsera har gått till vägs ände.

Scoutstugan har tidigare getts som gåva till Föreningen Angereds Kyrkliga Församlingshem. Nu börjar en lång ”Törnrosasömn” för stugan. Något av Vättlefjälls jaktlag använder den av och till för möten mot att se till och sköta om den. Detta är en ordning som gällt också några år innan gåvan.

Lördagen den 14:e juni 2014 invigs scoutstugan på nytt.
Den heter nu ”Skogsstugan” och ett gediget reparationsarbete har gjorts under flera år. Nu finns nytt tak, gångbar väg, vatten, toalettmöjligheter, en nybyggd kåta som möjliggör övernattningar. Köket har uppgraderats.
Det är en gedigen lokal för olika sorters möten och aktiviteter. Det är väl bara att önska att barn och ungdomar av idag skall få med sig minnen och lärdom för livet på samma sätt som jag har fått.

 BildBildBild

Scouthandboken

Nedan följer bilder och texter som ger en inblick för den som inte hade möjlighet att vara närvarande vid nyinvigningen av den gamla scoutstugan.

 Bild

Scoutstugan ler i morgonsolen. Den har fått ett nytt liv. Skall det åter komma barn och ungdomar som får lära sig respekt för naturen? Kommer det att komma andra grupper med andra skäl att bedriva sin verksamhet i skogen att ha sin utgångspunkt här? Nu finns i alla fall möjligheten.

Bild
Curt Gustafsson hälsar välkommen på invigningsdagen. Berättar också om projektets början, vilka som varit med, vad som blivit gjort. Curt är en sann idealist som tror på framtiden.

Bild
Christin Granat spelar en för dagen specialkomponerad signal på näverlur, stämd i B. ”Uti skogen, uti skogen, vill jag gå nu för att sjunga en sång” är budskapet i signalen som ekar vackert i skogen. Därmed är Skogsstugan återinvigd.

 Bild

Lena Gustafsson ser mer till det jordiska en dag som denna. Det stora grillfatet är fyllt av glöd och varmkorv och det är många som låter sig väl smaka.

 Bild

Nils Angervall berättar om scoutstugans tidiga historia. Om aktiviteterna då, hur engagerade alla var. Nisse var själv en mycket engagerad ledare och var tillsammans med flera andra goda förebilder som fick saker att hända. Många av dem är här på invigningsdagen.

 Bild

Varför får inte jag någon korv ser det ut som ”kyrkhunden” Dacke tänker.
Dacke är en förfinad och väluppfostrad hundherre som kan vara med i alla sammanhang.

 Bild

Ture och Gunnel Wiklund älskar sin hund, det är tydligt för alla. Förresten är det Ture som är ingenjören bakom övernattningskåtan. Formen av ett militärtält är Tures idé.

 Bild

Jörgen Wahlund, kyrkorådets ordförande, är också på plats med hela sin charmiga familj. Här hissar han flaggan för hoppet om en utveckling i Angereds församling.

Bild
Församlingens präst, Henrik Gustavsson med dotter utgör en självklar symbol för den nyinvigda stugan. ”Låten barnen komma till mig”.
Och det är ju det som är viktigt, barn i alla åldrar i en kommande verksamhet.

 Bild

Vi var många som var där och bevistade invigningens festligheter denna lördag i Juni. Här ser vi ett litet persongalleri.

 Bild

 BildBild

Bild

Bild

Bild

Bild

 

De sju sjöarnas vandring

De sju sjöarnas vandring

På Annandag påsk 2014 vid middagstid samlades en grupp vandrare vid Angereds kyrka. Pastorsadjunkten Martin Ånestrand är den som skall leda det hela med ord, karta och kompass både vad gäller yttre och inre mål.

 Bild

Det är en pilgrimsvandring som startar i Gunnilse och slutar i Lövgärdet. Eftersom vi bor vid porten till Vättlefjäll hakar vi på vandringsgruppen när den kommer. Alla är glada och välkomnande och när vi anslutit oss går stegen mot den första sjön av de sju.

 Bild

Horssöcket, sjön som jag har så många egna minnen från. Här skottades isen när jag gick i scouterna och vi var många som åkte skridskor. Tillsammans med åtskilliga besökare har kaffekorgen packats för att avnjutas här, mitt i skogen i all den friska luften och fågelsången.
En mötesplats där många minnen skapats. I dag blir det ännu ett.

 Bild

 

Stigen går högt ovanför Stora Drisstjärn. Det känns som om man svävar och ser ett blått smycke ligga utbrett i vårsolens sken långt där nere. En plats värdig pastorsadjunktens högre tankar om inre frid ur ett kristet perspektiv.

 Bild

 Bild

Vid Lilla Mölnesjön är det dags att ta fram medhavd matsäck. Vid ena stranden finns en fyrkant av stockar där man kan sitta. Vi blir uppmanade att dela med oss om någon skulle sakna något. En tanke värd att tänka på även annars på vår livsvandring.

 Bild

Vid lilla Stentjärnen seglar en knipa långt bort på andra sidan.
Stigen går vidare genom Vättlefjäll med all sin otyglade vildmark, sina mossor och lavar. Sina stora stenar och höga furor.

 Bild

Snart har vi nått fram till Stora Stentjärn. Vi har kommit närmare den stora civilisationen. Här har det urbana samhället sin närmaste vildmarksutpost.
Många fiskar längs stranden. Andra bara finns och är. Precis som gruppen som kommit från Gunnilse.

 Bild

 

Grästjärnet är en liten anspråkslös sjö där man likt Lövgärdets präst, Lars Olsson, kan tänka på enkelhetens värdefulla gåva. Det goda livet är kanske den förnöjsammes tillfredställelse med enkelheten. Jag tror inte att Grästjärnet drömmer om att vara ett brusande hav. Att vara en liten oansenlig sjö som blänker i vårsolen är gott nog.

 Bild

 

Sista sjön blir Surtesjön. Sjön som mamma badade i som barn långt borta vid andra änden. Morbror Sigvard höll till och med på att dränka sig där en gång. Många är historierna om Surte på 1920- och 30-talena som far genom mitt huvud, till exempel kommer mammas berättelse om när väninnan Norma dränkte konfirmationsbiblarna i ett tvättfat. Hon ville se om de kunde gå på vattnet. Det kunde de inte, än i dag är mammas bibel rödfälld och skrynklig.

 Bild

Gruppen som gått från Gunnilse samlas för ett sista stopp vid stranden.
Pastorsadjunkten Martin Ånestrand håller en sista samling kring pilgrimsvandrandets grunder och tillämpning i det dagliga..

 Bild

 

Med hjälp av den nya tekniken kan vi när vi går den sista biten mot Lövgärdet höra dess kyrkklockor eka mellan hus och berg.

Det blir en fin avslutning i kyrkan med sång och musik.
Den som vill är bjuden att dela en eller två måltider.

Själva åker vi buss-spårvagn-buss till Angereds Kyrka varifrån vi går hem.
Därmed har vi gått lika långt som de andra eftersom vi gjorde sällskap hemifrån.

Det har varit en riktigt ljus och fin annandag påsk i gott sällskap tycker vi.
Jag har fått en önskan uppfylld. Nämligen att få göra denna promenad via Horssöcket, Stora Drisstjärn, Lilla Mölnesjön, Lilla Stentjärnen, Stora Stentjärnen, Grästjärnet och Surtesjön.

De sju sjöarnas vandring är gjord.

 

Nu väntar vi bara på en riktig rotblöta …

 

Vårsådden har i Västsverige skett under bättre betingelser än på mången god dag. När såningsmaskinerna kunde spännas för traktorer och hästar då låg jorden mycket välredd. Värmen har varit välsignat god, men nu väntar man så småningom på alla håll otåligt efter en ordentlig rotblöta.

Trots att det är dåligt ställt med grundvattnet efter den torra sommaren och inte särskilt nederbördsrika vintern, så tycks grofuktigheten varit relativt god – det lyser riktigt vänligt grönt redan nu på de vårsådda fälten.

I tvärdalarna längs Göta älvdalen är man inne i vårbrukets slutetapp – man gör som Robert Gustavsson och sonen Roland i Gunnilse – sätter potatis.”

Bild

 

Denna ingress till en större artikel var troligtvis införd i tidningen ”Ny Tid” någon gång i början på 1960-talet. Min mamma Britta Arvidsson tyckte att det var så viktigt med bilden på Robert och Roland att hon klippte ut och klistrade in den i en klippbok. Datumet finns inte kvar.

Robert döpte förresten en av sina arbetshästar till Britta. Detta tyckte mamma var väldigt roligt och kände sig bara hedrad.

 

Bild

Idag, en bit in på 2000-talet är den idylliska bilden förändrad.

Giriga exploatörer har förrött det som en gång var ett levande och naturskönt område. Det som finns efterlämnat är fult och deprimerande.

Vad göms inte i de fula sår som en gång tillfogades en levande bygd med unika människor? 

 

Bild

 

År 1967 blev Gunnilse införlivat med Göteborg och vid den tiden skulle Gunnilse tillsammans med hela Bergumsområdet exploateras till en satellitstad till Göteborg. Den ena storvulna planen efter den andra presenterades med Göteborgs kommuns goda minne. Idag tycker jag att Göteborgs kommun står i skuld till Gunnilse! I alla fall är det anständigt att städa upp efter de verksamheter som de hyrt ut mark till. Det blev ingen satellitstad eftersom försynen tycks hålla en sorts vakande hand över Gunnilse med omnejd än idag. Kan bara hoppas att försynen ingriper mot planerna att dela Gunnilse i två delar med en fyrfilig bilväg med inga över- eller undergångar. Varför inte bygga broar mellan människor istället?

 

 

 

Tiden har gått !

I början av 1960-talet gick min skolväg förbi Angereds Stenar, stenar som berättar för mig att jag är född och uppvuxen på en plats där människor har levt och verkat sedan urminnes tider. Jag var på väg till småskolan i Gunnilse, på vägen som gick genom det stora sandtaget vars sand har bidragit till att bygga upp hela det nya Göteborg.

I denna blogg vill jag skriva om det som hände då och det som händer nu.